Råd till en mobbad

Läs AFS 1993:17

  • Se varningstecknen: underligt bemött, inte tillfrågad. Du känner dig förbryllad. När du försöker få reda på vad som är fel blir svaren undvikande.
  • Markera att du inte accepterar: Accepterar du ett kränkande bemötande så spelar du med i utvecklingen.
  • Ta inte på dig skulden
  • För anteckningar, spela in samtal där du själv deltar
  • Rådgör gärna tidigt med någon klok och neutral person. Lid inte i tysthet
  • Ta kontakt med stödföringar som Mobbingjouren, Stopp eller OMM.
  • Undvik långa, känslosamma brev. Om du känner att du måste skriva, be någon utomstående bedöma brevet.
  • Ta fram egna egna konkreta önskemål och förbättringsförslag
  • Tala med skyddsombud om rättigheter och möjligheter
  • Lyft problemet till bra chef, gärna högre upp
  • Ta med en stödperson på möten, spela gärna in samtalet.
  • Om möjligt ha en skriftlig kontakt med arbetsgivare och fack.
  • Ta tillvara på allt som är bra och fungerar i ditt liv

Ett råd kan vara att vända sig till den centrala fackliga organisationen och se till att få kontakt med en kunnig och erfaren person. Fråga vilken vana fackombudet har av mobbingfrågor.

De lokala fackombuden kan komma i en konfliktsituation samt att de inte har lika stor erfarenhet rörande mobbing.

FAKTA

AFS 1993:17 – Kränkande särbehandling i arbetslivet

Med kränkande särbehandling avses återkommande klandervärda eller negativt präglade handlingar som riktas mot enskilda arbetstagare på ett kränkande sätt och kan leda till att dessa ställs utanför arbetsplatsens gemenskap.”

I lagen sägs att arbetsgivaren ska planera och organisera arbetet så att kränkande särbehandling så långt som möjligt förebyggs. Arbetsgivaren ska klargöra att kränkande särbehandling inte kan accepteras i verksamheten. Rutiner att förhindra samt snabbt ingripa ska finnas och den om utsätts ska snarast få hjälp och stöd. Det är arbetsledningen som har huvudansvaret för en etisk arbetsplats.

Några exempel på kränkande särbehandling är:

  • förtal eller nedsvärtningar av en arbetstagare eller dennes familj,
  • medvetet undanhållande av arbetsrelaterad information eller lämnande av felaktig sådan,
  • medvetet saboterande eller försvårande av arbetets utförande,
  • uppenbart förolämpande utfrysning,
  • åsidosättande behandling,
  • negligeringar av arbetstagaren,
  • förföljelse i olika former,
  • hot och skapande av rädsla,
  • förnedringar t.ex. sexuella trakasserier,
  • medvetna förolämpningar,
  • överkritiskt eller negativt bemötande eller förhållningssätt (hån, ovänlighet etc.),
  • kontroll av arbetstagaren utan dennes vetskap och med skadande syfte,
  • kränkande s.k. ”administrativa straffsanktioner” som plötsligt riktas mot enskild arbetstagare utan sakliga skäl,
  • förklaringar eller försök att gemensamt lösa eventuell bakomliggande problem.

Sanktionerna kan utgöras av t.ex. omotiverat fråntagande av arbetsrum eller arbetsuppgifter, oförklarade omplaceringar eller övertidskrav, tydliga försvåranden vid behandling av ansökningar om utbildning, ledigheter o.dyl.

Enligt SCB (statistiska centralbyrån) 2008 och forskare på området, däribland Heintz Leyman, psykiater och docent i arbetspsykologi och Annika Hendtman, forskare och utredare vid Luleå Tekniska Universitet, anser sig c:a 300 000 personer i Sverige (9% av arbetskraften), varav 76% är kvinnor, varje år vara utsatta för mobbing av arbetskamrater och chefer. Av dessa tar drygt 300 livet av sig. 10 000 – 30 000 personer blir långtidssjukskrivna. (Arbetslivsdelegations statistik). Mobbingen på våra arbetsplatser kostar också samhället, lågt räknat, 22 miljarder årligen.

Mobbning, källa: SCB, Förutsättningar i arbetslivet 2012

I befolkningen uppger 12 procent att de blivit mobbade, trakasserade
eller kränkta av chef eller arbetskamrat någon gång under de
senaste fem åren. Det är nästan dubbelt så vanligt att kvinnor anger
att de blivit utsatta för mobbning, kränkning eller trakasserier jämfört
med män.

Bland personer med funktionsnedsättning uppger 16 procent att de
utsatts för mobbning, trakasserier eller kränkning jämfört med 11
procent i övriga befolkningen. Det är framförallt de med nedsatt
arbetsförmåga och som är i arbete som uppger att de utsatts för
mobbning, trakasserier eller kränkning. Personer utan nedsatt
arbetsförmåga uppger att de blivit utsatta i lika stor utsträckning
som övriga i befolkningen.

Mobbing är INTE

  • Meningsmotsättningar
  • Känsloyttringar
  • Kritik
  • Individ – kontra individproblem